Vem är jag nu?

Nu sitter jag och väntar på att Emma och hennes kompis ska komma hit. Dom har varit i Gävle och svänger hit en stund på vägen hem. Ska bli kul att ses igen. Alltid lika trevligt. Och jag behöver lite sällskap nu känner jag. Jag mår inte helt 100 än, men d går sakta framåt som tur är. Jag kommer resa mig från det här oxå. Frågan är bara hur många gånger jag orkar resa mig. Jag har alltid sagt att jag inte har gått på så många nitar i mitt liv. Men när jag tänker efter är d en del och det ger självkänslan ett slag varje gång. Jag är snart längre ner än vad jag någonsin har varit. Jag kanske är värd att behndlas så här? Jag kanske inte är värd bättre? Innerst inne vet jag att det inte är sant. Men det blir jobbigare och jobbigare att övertyga mig själv om det. Mina vänner gör sitt bästa, men ibland hjälper inte det heller... Jag kravlar på botten nu men jag försöker ta mig upp. Det gör jag verkligen, jag vill inte må så här. Det är inte kul alls.. Jag vill må bra och vara genuint glad, nu känns det som jag tar på mig ett ansikte och fejkar munterheten. Jag vill vara glad hela jag, den där glada människan som jag faktiskt är. Hon har inte funnits på ett tag och d blev inte bättre efter i måndags... Verkligen inte, jag var på väg upp då och så åkte jag ner med raketfart igen..
Nej, Emma och dom borde vara här snart...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0